De Beauvoir och mandarinerna

Jag har burit med mig The Mandarins av Simone de Beauvoir överallt den senaste månaden; vi har suttit i en park utanför Isakskatedralen i St. Petersburg, i solhörnet där hemma och på en svart klippa på Klovharun ute i Finska viken. Gestaltningarna av människorna och miljöerna och känslorna genomträngde mig och förflyttade mig till caféerna i Paris, hotellrummen i New York eller förorterna i Chicago. De Beauvoir bjuder in läsaren till de intellektuellas innersta sociala kretsar, men samtidigt också till skapandets innersta kretsar.

Romanen handlar om vänskap, kärlek, politik, rädsla för att åldras, nostalgi (som egentligen är rädsla för att åldras?)  och skapande i allmänhet och skrivande i synnerhet. Mandarinerna har setts som en nyckelroman med de Beauvoir, Jean-Paul Sartre och Albert Camus som förebilder för protagonisterna Anne, Robert och Henri. De Beauvoir har själv medgett att personer i hennes nerhet har influerat bokens karaktärer och särskilt Annes och Lewis affär ses som en spegelbild av de Beauvoirs affär med den amerikanske författaren Nelson Algren (som romanen också är dedikerad till).

Precis som de Beauvoir, ansåg Anne att hennes främsta uppgift var att stödja sin livskamrat i dennes karriär. Detta var viktigare än deras egen karriär och lycka. Genom att endast se boken som en nyckelroman förringas de Beauvoirs konstnärliga och intellektuella förmågor till att endast bestå av en förmedling av Sartres tankar och idéer. Mandarinerna är ett verk där de Beauvoir ständigt visar upp sitt modiga språk och sin unika förmåga att gestalta idéer, känslor och omgivning.

Boken har hyllats för dess förmåga att fånga känslan i Paris under tiden efter andra världskriget. Det rådde hopp, men samtidigt var det svårt att njuta av den frihet som freden innebar eftersom krigets hemskheter blottas när krutröken skingras och vetskapen om att människor lider världen över gör det omöjligt att glädjas över sin egen tillvaro, kanske till och med omöjligt att skapa konst. Romanens intellektuella jättar jobbade för ett socialistiskt Frankrike som buffert mellan det kommunistiska Sovjet och det kapitalistiska Amerika, men deras egen roll och litteraturens roll i att förändra världen ifrågasätts.  Paralleller kan dras till samtiden, där aktivismen får allt större utrymme både i konsten och i samhället. Kan vi göra konst bara för konstens skull eller måste den legitimeras genom samhällsnytta?

Trots att karaktärerna var moraliskt och konstnärligt och professionellt vilsna var hoppet ständigt närvarande. Anne avslutar boken med att för sig själv tänka: "Since my heart continues to beat, it will have to beat for something, for someone. Since I'm not deaf, I'll once more hear people calling to me. Who knows? Perhaps one day I'll be happy again. Who knows?"

14.06.2019 kl. 22:00

va du här ifjol eller hawaii?